Ingemar Pettersson Uddevalla
Jag heter Ingemar Pettersson är 41 år gammal och bor i Uddevalla på västkusten. Har i hela mitt liv haft naturen som största intresse i yngre år var det främst sportfiske för att nu helt har gått över till naturfotografering.
Blev i början på -90 talet drabbad av cancer som blev startskottet på ett helt omkullkastat liv. Fick ett återfall i mitten på -90 och i samband med de operationer som behövdes så fick jag en infektion i ett operationssår. Denna infektion blev troligen startskottet på min reumatoid artrit (reumatism) som då kom smygandes. Har genom gått ett 20 tal operationer efter detta och i samband med en av dess under början på 2000-talet fick jag MRSA mer känt som sjukhussjukan. Efter sviterna av den kraftiga infektionen ställde man även diagnosen morbus Scherman, en typ av skelett sjukdom som sitter i ryggen vilket gjorde mig 3 cm kortare på några år. Det går nog säga att jag har haft lite ”stolpe ut” i livet då jag har fått komplikationer i samband med operatioer i form av infektioner och dessa infektioner har givit livslånga bekymmer.
Naturen har alltid funnits i mitt liv enda sedan jag var mycket liten, på något vis så har det varit mitt andra hem. Vid 10-12 årsåldern så kunde jag vänta och längta i en hel vecka på att det skulle komma en naturfilm på tv. Det kunde vara en film från Alsaka som handlade om björnar som fiskade lax i ett vattenfall. Dagen efter kunde jag bli tokig för att vi inte kunde åka dit, det kan ju inte vara så långt…
När jag senare i livet blev sjuk så blev dessa band om möjligt ännu starkare. Det är alltid så otroligt fridfull och spännande på samma vis att vistas ute i det fria. Det finns inget som är underbarare än att få träffa våra djur och lära känna dem på deras vis.
Naturen har under alla mina sjukdoms år varit mitt mentala vilorum, där man hämtar krafter för att orka med. Visserligen så är det sorgligt att man inte kan vara ute i den utsträckningen man vill men man får vara glad för det man kan har jag lärt mig. Även fast det kan gå långa perioder då jag är förvisad till sängen eller småfåglarna utanför köksfönstret. När man var yngre så kunde man ligga ute 10-12 nätter i sträck för att en fisk skulle nappa. Så visst har det varit en stor omställning men man lär sig acceptera det som mycket annat, människan är otroligt duktig på att anpassa sig.
Eftersom jag är begränsad i både det korta och långa perspektivet när det gäller naturfotograferingen så har jag nog verkligen lärt mig att uppskatta naturen på för mig ett fint vis. Det behöver inte hända något speciellt utan jag är ju bara nöjd för att jag kan vara ute. För mig så är inte bilden i sig det viktiga utan resan dit. Med resan så pratar jag inte om kilometer och mil utan spenderad tid i skog och mark. Visst har den färdiga bilden blivit viktigare och viktigare ju mer jag fotograferar och ju mer åtagande jag har fått. Men jag kommer ändå alltid hävda att för mig så är det en ren njutning av att kunna få vara ute för min tid i skogen kommer säkerligen bli mindre och mindre…
Min behandlande läkare har hela tiden sagt att du måste ”ge dig ut” så mycket som möjligt men klä dig väl. Hela min kropp behöver vara aktiv för att inte bli sämre i lederna så jag har på sätt och vis fått fågelskådning på recept. Den viktigaste hjälpen som naturen och djuren ger är dock mentalt, den ger mig stunder av avkoppling och njutning.
Människan är fantastisk på att anpassa sig, det gäller att ta vara på det man har istället för att sörja att det inte blev som man hade tänkt sig. Självklart är det frustrerande att inte kunna röra sig i skog och mark som man vill. Ofta så vet man vart ett specifikt djur eller fågel håller till men det går inta att ta sig dit, för någon annan så hade det varit en enkel match. Jag är ju även förvisad till naturen runt knuten då jag inte vet min dagsform så resor är omöjliga. Jag har aldrig varit och kommer aldrig kunna åka till Alaska men jag får lära mig mer om närområdet och det finns så mycket att se. Jag har sett lodjur med slaget rådjur, havsörnar som parar sig, vargar som springer på sjöisar. Tittat älgar i ögonen, sett när pilgrimsfalken har slagit sina byten och allt detta inom 10 mils radie.
Äpplebackar, jordnötshinkar och säckar med solrosfrön trängs i förrådet.
Är sambo med Heléne sedan 15 år som också delar mina stora intressen naturen och fotografering. Vi har många underbara stunder ihop i skog och mark med djur och kamera. Att ha hundra kilo jordnötter under soffan eller att snubbla på en säck med rådjurspellets i köket ter sig helt naturligt hos oss.
Fredagsmys kan bestå av att lyssna in en berguv som sitter vid någon bergssida trots det är -10 grader.
”det är inte bilden som är det primära utan resan dit”